Ju mer jag tänker på det desto rimligare känns det att det är jag som ska ha presenter idag på 20-åringens 21-års dag.
Jag menar, det var väl ändå något jobbigare för mig det där med förlossning och mjölkstockning?!
Jag som har fått ägna mig åt skadereglering av min egen kropp efter graviditeten..
Och det var väl liksom jag som fick släpa runt honom i barnvagn och inte tvärtom?
Jag som har fått lida mig igenom föräldramöten och pappersdockstillverkning.
Jag som har fått ligga vaken och vänta på att han ska komma hem på nätterna….
Och som har fått åka runt och leta efter honom när han inte kommit hem och inte svarar i telefon.
Det är jag som älskat mig medvetslös.
Eller?
För att tacka mig själv för mitt engagemang i gossens överlevnad, har jag köpt mig nya gardiner.
Och för att jag egentligen tycker att det är en värdelös present till nån som är så älskvärd som jag själv….
Så köpte jag mig en klänning också.
Så GRATTIS till mig då.
Och HA DEN ÄRAN.