Hur man får en förortskväll att gå

Vad andra människor gör när de har tråkigt, har jag ingen egentlig aning om.

Själv bjuder jag in dörrförsäljare av alla dess sorter, placerar dem i soffan och föreläser om nyttan med husdjur för dem.

Och vad de äter.

Och vad de gör.

Och hur kärleksfulla de är…

Efter det låter jag Kockhelvetet uppträda för dem.

Kockhelvetet som ingalunda är nån teaterapa, får liksom skylla sig själv när han kommer hem från tvättstugan och vägrar tro på att jag bjudit in främmande människor i dårhuset och därför stämmer upp i ytterligare en falsk serenad innan han med egna ögon ser gästerna och hör applåderna. 

Ganska snart efter sitt framträdande försvann Kockhelvetet tillbaka till tvättstugan, varifrån han ringde och väste i luren att jag blev tvungen att kolla till maten han värmde på spisen..

Som om ingen förstod att han var något missnöjd med sin spektakulära show och därför hastigt dragit sig tillbaka och bara ville höra efter om jag var ensam…

När han till sist kom tillbaka var han spak och serverade maten under tystnad.

Och såg på polis-tv utan att högljudt försöka gissa sig till vem som egentligen gjort vad i själva morddramat.

På ett sätt förstår jag hans skam.

Han hade givetvis räknat med att premiären skulle ske under lite mer glamorösa former.

Och kanske lite en mer genomarbetad show.

Hade jag fått regissera själva utförandet av serenaden hade jag naturligtvis börjat med att byta huvudnummrets sång.

Sen hade jag fixat till korregrafin.

Medelålders män som klänger på ens arm och skriker ut : Aaaajjjj lööööv juuu bääjbii och liknande strofer är sällan särskilt sexiga…

Det hjälper föga att de har en säck med tvätt på axeln och att doften av sköljmedel sprider sig i lägenheten..

Det ska liksom mer till.

Men förortskvällen gick i allafall.

Leave a Reply


8 + nio =