Visumansökan del 3, ett indiskt callcenter

Alla känner väl nu till proceduren för att söka visum till Indien? 

Och alla känner väl vid det här laget till Kockhelvetets totala inkompetens gällande datorer?

Men jag, jag tyckte att det var dags för Kockhelvetet att ta lite eget ansvar och fylla i sin egen ansökan.

Hur svårt kan det liksom vara att svara på tusen frågor kan man tycka. 

Visserligen var ju frågorna urfåniga, men de hade de ju varit om jag hade suttit vid tangentbordet också…

I allafall.

Kockhelvetet fick ta eget ansvar.

Här vill jag höja ett varnandes finger.

Låt aldrig folk ta eget ansvar!

Det går åt helvetet också får man ändå reda upp efter dem.

Kockhelvetet tog eget ansvar och fyllde i alla uppgifter.

Två gånger gjorde han det eftersom han lyckades klicka fel och fick börja om.

Men han klarade det.

Och fick beröm.

Så igår så fyllde jag i min och fick ett ärendenummer så jag kan gå in och kontrollera vad som händer.

Naturligtvis hade Kockhelvetet försnillat sitt ärendenummer så jag fick ägna tid efter jobbet till att ringa upp den Indiska Ambasaden för att be om förlåt och om jag möjligtvis kunde få numret igen om de i utbyte fick kockhelvetets passnummer.

Man tror man ringer till Stockholm.

I själva verket ringer man till ett Indiskt callcenter där alla, visserligen är väldigt artiga, MEN pratar obegriplig indiskengelska.

Ni vet hur det låter.

Som nån butler i en James Bondfilm, förutom att i filmerna är det textat.

Dessutom börjar man själv prata på samma sätt .

Som om man tror man gör den i andra änden på den knastriga linjen en tjänst.

När vi lyckades förstå varandra lämnade jag ut Kockhelvetets passnummer och människan i Indien bad om ursäkt för att jag fick vänta och började knappra på vad jag tror var sin dator.

”Ishtyv gotjfyi aljilc” sa han sedan smattrande.

”Eeeeexxxxxuuuuusssss mmmmmeeeeee” svarade jag tydligt 

”Ishtyv gotjfyi aljilc ” frågade han igen.

Jag förstod nu att det var en fråga eftersom att han lät väldigt uppmanande på rösten.

”Eeeeeeexxxxxxuuuuuuuusssssss mmmmeeeee” svarade jag igen, extra tydligt den här gången 

”Iiiiiisssss  yyyyoooouuuuurrrr hhhhuuuuuusssssbbbbbaaaaannnnndddd gggggoooooiiiiinnnnnggggg aaaaalllloooonnnn”  sa mannen riktigt tydligt då.  

Nästan övertydligt tycker jag. Som om han inte trodde att jag kan engelska.

Så efter en stund förstod jag att han ville ha mitt passnummer för att kontrollera min ansökan eftersom han tydligen inte kunde hitta Kockhelvetets.

Och han knapprade på vad jag tror var en dator och säger tydligt:

”Yourrrr iiissss heeeerrreee mmmmyyy laaaayyyyddddyyyy, yourrr hhhuusssbbbaaannnddd did nooottt preeeeessss ssssuuubbmit”

Fritt översatt:

Kockhelvetet har alltså inte tryckt på godkänntknappen och har således ägnat en och en halv timma med att fylla i formulär som han sedan har raderat.

Jag vill slå honom.

I kväll måste jag alltså sitta och göra en ny ansökan för honom.

Så går det tydligen när man tilltror andra människor för mycket ansvar.

Och du Kockhelvetet, om du läser det här, gör du bäst i att jobba över jävligt länge idag.

Jag ligger i fosterställning och andas i en brun papperspåse, du vet de jag knyckte i Köpenhamn, de som vi har haft vitlök i.

Kommer du hem innan jag har andats färdigt svarar jag inte för mina handlingar.

Leave a Reply


− 1 = tre