Mitt liv är så jävla spännande.

Så fort man lutar sig tillbaka och tror att allting är lugnt, så går det åt helvete på ett eller annat sätt.

Jag var på bio med 19-åringen idag.

Och fick den finaste popcornhinken i hela salongen.
  

Ingen annan hade så fin popcornhink.

Och när jag hade tröttnat på att äta popcorn kunde jag tända den lilla medföljande lampan.
  

Och lyssna till de andra biobesökarnas avundsmutter.

Man hörde de andras avundsjuka.

Tydligt.

Men för helvete, släck lampan” var det till och med nån som sa.

Ren avundsjuka!

Lampan visade sig sedan dessutom vara väldigt praktisk att lysa väg med ut ur salongen när jag blev tvungen att gå därifrån för att telefonen inte kunde sluta ringa och jag blev tvungen att svara….

I allafall.

Efter bion ville 19-åringen ha mat innan han skulle ta tåget hem.

Allting är fortfarande så där bedrägligt lugnt.

Telefonsamtalen hade stoppat jordens undergång för en stund och jag och 19-åringen hade det så där lagomspänt, som mammor och halvvuxna söner har det när de träffas på tu-man hand en söndagseftermiddag.

Så smsar Kockhelvetet att han är på väg i från jobbet och undrar om han ska plocka upp mig.

Och eftersom jag, ovan som jag är vid spårvagnsåkeri, klart och tydligt hörde att chauffören ropade ut ”Nästa blandfärs” om en hållplats på väg in till stan, så tackade jag ja till Kockhelvetets erbjudande i ren självbevarelsedrift.

Och jag säger åt 19-åringen att han väl kan ta tåget hem.

Med facit i hand borde jag tagit spårvagnen.

Med facit i hand är jag glad att jag inte tog spårvagnen.

Med facit i hand borde jag gjort många saker annorlunda.

Men det kommer vi till sen.

Det tog tid innan Kockhelvetet kom.

Så där irriterande lång tid att jag tröttnade och började fundera på vad jag skulle göra för att roa mig själv.

En 43-åring, osminkad tant med plastpumpa i handen, cigg i mungipan och Mc-Donaldskaffe i den andra handen.

När jag kom underfund med vad jag skulle roa mig med, vilket tog bråkdelen av en sekund vill jag påpeka, smög jag upp bakom ett par som stod och småpratade och viskade ”Bus eller godis”.



Jävlar vad bråttom de fick där ifrån!

Båda två borde verkligen satsa på att springa 400 meter.

De hade vunnit direkt.

43-åriga ensamma tanter är tydligen det mest otäcka folk kan tänka sig.

  
Sen kom Kockhelvetet och avbröt det roliga.

Så satt vi där i bilen, jag och Kockhelvetet.

Kockhelvetet molteg och stirrade på vägen.

Och jag molteg och stirrade ner i ajfånen.

Och det är nu.

Det är nu som historien blir riktigt spännande.

Då ringer min telefon.

Det är exmaken.

Han skriker nåt osammanhängande om polisen och centralen och 19-åringen.

Och alla år som Wonderwoman och actionhjälte får mig att ögonblickligen förstå och agera.

Jag skriker åt Kockhelvetet att köra av på närmsta avfart, vilken vi precis passerar så Kockhelvetet bara har en 10 dels sekund på sig att vrida över ratten för att vi inte ska smälla med brofästet.

Dirigerar honom blixtsnabbt över bron och tillbaka ner på leden i riktning mot stan.

Jag vill att vi bryter här och ägnar en minut eller så till att hylla Kockhelvetets insats som chaufför idag.

All indienträning har gjort honom gott.

Han kastade runt Ragnhild i kurvorna som om han extraknäcker med att köra flyktbil.

Han ålade Ragnhild genom filerna och mellan bilarna och körde mot rött ljus.

Han var grym helt enkelt.

Visserligen hade jag förmodligen kört samma sträcka på halva tiden, men ändå.

Nu var det Kockhelvetets insats som skulle lyftas fram.

Så når vi centralen.

Det första vi möts av är felparkerade och parkerade polisbilar .
  
  

Och jag rusar in medan Kockhelvetet likt polisen felparkerar så gott han kan.

Och hittar slutligen 19-åringen, sluddrandes med Kling och Klang.

För att han har fått ett gigantiskt CP-EP anfall på perrongen när han väntat på tåget.

För att jag tänkte att han väl kunde ta tåget hem när Kockhelvetet ändå skulle hämta mig.

Jag har sån ångest så jag nästan kräks.

Jag har tyngden av 4 traktordäck på mina axlar.

Hade det inte varit för att min balkong bara är två meter upp i luften och att det känns oartigt att gå upp till grannen högst upp och fråga om jag kan få hoppa från deras balkong, så hade jag gjort det.

Men jag fick baxat in den sluddrande 19-åringen i Ragnhild.

Och vi fick kört hem honom och bäddat ner honom.

Bara för att upptäcka att det är stopp i alla avlopp.

   
 
Så Kockhelvetet fick ge sig på att bli rörmokare.

Medan jag satt och grämde mig och hade ångest.

Mitt liv är så jävla spännande alltså.

One Response

  1. Freja
    Freja oktober 19, 2015 at 20:36 | | Reply

    OMG jag får ångest bara av att läsa!

Leave a Reply


6 − = två