Försoning

19-åringen startade veckan med att få ett gigantiskt EP-anfall på balkongen och nästan slå ihjäl sig själv och alla krukor.

Själv trodde jag han föll från balkongen och fick en mindre infarkt under den tiondelssekund det tog för mig att hoppa upp ur sängen och rusa ut på balkongen.

I endast trosor.

I trosor och panik stod jag i kylan på balkongen och försökte reda ut varifrån blodet kom.

Och vad som var blod och vad som var vatten i allt som rann i mörkret.

Jag sa att jag var nästan naken också va?

Och jag vrålade åt Kockhelvetet att han skulle hämta nåt jag kunde ta på mig.

Och Kockhelvetet rusar panikslaget runt runt i lägenheten och försöker hitta nåt åt mig att ta på.
  
Här letade han exempelvis flera gånger utan att hitta något jag kunde skyla mig med.

Slutligen kom han tillbaka med nån slags ullrock, som han troligtvis rusat ner i tvättstugan och hämtat, med tanke på hur lång tid det tog för honom.

Då började jag om hittaleken med att försöka få honom att hämta en kudde.

Det finns flera saker med ovanstående scenario som är obehagligt.

Först vill jag nämna att det inte känns jätteokej att dingla med tuttorna i ansiktet på sin vuxna son, medvetslös eller inte.

Det känns för övrigt inte jätteokej att dingla med tuttorna framför förortsgrannarna heller, men det är ändå nån slags gradskillnad i det. 

Så vill jag också nämna att det är obehagligt att Kockhelvetets syn försämrats så förfärligt att han inte kan hitta något som ligger precis framför honom i högar.

Idag har jag varit i skolan och lammat.
   
   
   
 
Och efter det var jag och tittade på när Fröken Trubbel och 19-åringen fick nya scoutmärken.

   
 
Och sen satte jag mig då ner för att försöka försonas med mitt skriveri.

Leave a Reply


× fyra = 24