Survival of the fittest

I fredags var jag och Fröken Trubbel i ett spökhus.

Jag tror att jag hade nån idé om att vi två skulle bonda så där mor och dotteraktigt…

Så där som man ser på film ni vet..

Så där vackert och rosenrött det bara kan bli när den gråa medelålders kvinnan och den obstinata tonårsdottern med attitydsproblem går igenom nåt svårt och plötsligt inser att de bara har varandra och kramas och gråter lite vackert på slutet.

Jag tror att det var lite så jag tänkte att det skulle bli när jag bokade in oss.

Klockan 22 för att det skulle bli extra spökigt så jag och Trubbel verkligen skulle kunna bonda.

Jag började ångra mig ungefär klockan 7 på morgonen.

Sen ångrade jag mig mer och mer för varje timme som gick.

Det är ett under att jag ens kunde jobba med en sån kramp i ångestmuskeln.

Alltså vafan, jag kan ju inte ens titta på fodralet på en skräckfilm utan att ligga vaken i veckor och stirra ut i mörkret.

Och nu skulle jag alltså gå i spökhus för att bonda med Fröken Trubbel.

Så vansinnigt feltänkt av mig.

HÄR SKA BONDAS!…



Försökte jag tänka positivt när jag och Trubbel klev in i hissen i hop med ett spöke för att ta oss till 13:e våningen.

Det gick bra ungefär tills vi kom till 2:A våningen.

Förvisso kunde jag fortfarande hålla paniken i schack..

Men det var enbart för att jag någonstans insåg att jag skulle skada mig riktigt illa om jag skulle få nåt utbrott i den pyttelilla hissen.

Så klev vi av på 13:e våningen.

Och det är nånstans precis just i den sekunden som jag på riktigt inser att den här vandringen kommer ändra mitt och Fröken Trubbels förhållande för alltid.

Och förmodligen inte på ett superbra sätt.

Hur som helst.

Det första rummet gick faktiskt väldigt bra om man ser det stora sammanhanget och inte hänger upp sig på detaljer.

Jag gick efter Fröken Trubbel i mörkret, höll henne stenhårt i jackkragen och skrek bara lite och grät nästan inte alls.

Sen urartade allt.

Eller ja, allt och allt.

Jag urartade.

Jag fick panik.

Grät och skrek.

Knuffade Fröken Trubbel framför mig runt hörnen….

Använde Trubbel som en levande Sköld mot spökena.

Gömde mig bakom henne och skrek.

Knuffade henne framför mig och sprang skrikandes genom rum efter rum.

Men så gick det riktigt åt helvete.

Jag fastnade i ett draperi.

Jagad av ett spöke.

Om man nu kan gradera panik, så kan man säga att jag sprängde den absolut översta gränsen och paniken svävade ut i världsrymden…

Och det var då jag gjorde det som varje människa med ett uns av självbevarelsedrift skulle göra…

Jag slet tag i min dotter och kastade henne på spöket för att skydda mig själv…

Man kan se på det här scenariot på flera olika sätt.

Exempelvis skulle man kunna se det som om jag faktiskt försökte lära Fröken Trubbel om Darwinismen , survival of the fittest och sånt där.

Eller så kan man se det som jag jag försöker lära Fröken Trubbel att klara sig själv ute i världen.. 


MAN BEHÖVER ALLTSÅ INTE SE DET SOM ATT JAG ÄR I TOTAL AVSAKNAD AV MODERSINSTINKTER..




MAN BEHÖVER INTE DET.




När vi gick där ifrån och jag hade torkat mina tårar och kunde andas normalt, tittade Fröken Trubbel på mig med stora ögon och sa: 

”Mamma, du offrade mig”

”Ja?? Det är sånt som händer, survival of the fittest, you know”

Jag tror att min och Fröken Trubbels relation fortsättningsvis kommer betraktas med viss reservation från Fröken Trubbels sida.

Jag som tänkte vi skulle bonda.

One Response

  1. Freja
    Freja december 2, 2016 at 23:08 | | Reply

    Hahaha, det är väl sånt en skaffar barn för? Att kunna mata zombies med dem så man själv överlever?

Leave a Reply to Freja Click here to cancel reply.


2 + = fem