Jag har inte tvång

Om jag nu börjar dag ett i åtgärdsprogrammet med att återigen säga att jag inte har en aning om vad som egentligen hänt sen sist och att det jag eventuellt kommer ihåg , troligtvis kommer vara en överraskning även för mig själv på ont och gott.

Så kan vi lämna mitt dåliga minne här och nu.

Eller ja, dåligt och dåligt förresten.

Ni fattar att det egentligen är en otrolig styrka va?

Att ha förmågan att totalt glömma saker och ting så man kan överaskas av, fundera på och övertänka saker flera gånger, menar jag.

Det kan också vara en förbannelse eftersom att jag kan loopa saker i huvudet ganska länge och ganska ofta.

Sen sist har jag i allafall lämnat min förort och bor numera i centrala stan.

Helt jävla bortkastat om man frågar mig.

Jag bor typ så centralt man kan göra . Möjligtvis skulle jag ytterligare kunna centralisera min boplats om jag huserade i en förvaringsbox på centralstationen .

Ja ni fattar.

Jag gillar det inte.

Jag är ganska allergisk mot människor. Och det är ett ganska dåligt utgångsläge när man bor mitt inne i en stad.

Det finns en hel massa människor inne i en stad. Det är liksom det som är grejen.

Ibland försöker jag intala mig själv att det är bra att bo där jag har nära till allt och känner mig ganska nöjd.

Ända tills jag inser att det är helt värdelöst att ha nära till saker man inte utnyttjar och inte vill ha och att jag får ta mig flera mil för att kunna stövla runt i lera och skog.

Visserligen har jag nåt parkliknande skogsområde med träd precis utanför dörren där stadskidsen sitter dåligt gömda och röker på och det är ju alltid något, men magin försvinner liksom när man snubblar över gamla transistorradior, salladstråg från Coops salladsbar, rostiga folkölsburkar och engångsgrillar.

Säkerligen är det starkölsburkar från systemet och inte har de rostat heller, men jag försöker beskriva min självpåtagna misär här och då krävs det urdrucken folköl och rost. Det fattar ju alla.

Dessutom är kidsens rökapåplatser århundradets sämst bevarade hemlighet eftersom polisen är där flera gånger om dagen och tittar till dem.

Jävla dålig plats de har hittat för att vara ifred om man frågar mig.

Och förövrigt så började den parkliknande skogen att utrota sig själv just idag. Och började redan på morgonen med att lite tjusigt lägga sig över gräsmattan som nånslags körsbärshäck.

På insidan den hör utsikten har jag en stor lägenhet.

Jag kan gå runt i dagar utan att hitta en enda människa att prata med.

Till största delen beror det på att jag numera lever ensam eftersom inga barn längre bor hemma.

Eller jo bor hemma gör de. Hos sig själva.

Har aldrig riktigt fattat varför man säger flytta hemifrån eller ”bor inte hemma”. Vart bor man liksom då? Och vart flyttar man? Bort? Och vad säger man i såfall till hemsläpet kl 05 på morgonen? Vill du följa med mig bort? Man kan ju ana besvikelsen hos hemsläpet som tror att det ska få åka till Nepal eller nåt annat spännande ställe och i stället hamnar i en sunkig lägenhet i masthugget. …

Tanke loop… övriga delar, om vi återgår till ämnet, om vi nu alltså tittar på min lägenhet som ett cirkeldiagram, beror helt och hållet på att lägenheten är onödigt stor.

Jag hade klarat mig i en dockstuga om det bara var högt nog till tak och fanns några bekväma stolar.

Jag förflyttar mig liksom bara från olika sittplatser ändå.

Eller kanske en soffa förresten.

Jag ligger ju ned i bland också. Och en soffa behöver inte ens ha fullängd. Jag ligger ju oftast i nån slags improviserad fosterställning med armarna över huvudet.

Egentligen tar jag upp ganska liten plats fysiskt.

Egot tar mer plats faktiskt, men dock inte mer än vad som får plats i en normalstor dockstuga.

Jag tänker då och då på vad andra människor i jättestora hus gör. Vandrar de omkring i egenkonstruerade omloppsbanor för att utnyttja sina kvadratmeter?

Eller har de sittgrupper utplacerade lite här och var och sitter sig genom veckan enligt ett schema?

För jag får väl förmoda att även andra människor tillbringar oerhört liten tid med att stå upp och gå i sina hem, i allafall en normaldag efter jobbet.

Om de inte letar efter nåt. När jag letar efter nåt så utnyttjar jag lägenheten till fullo.

Jag letar överallt, även på ställen där det egentligen är praktiskt omöjligt att jag skulle kunna ha placerat saken. Det enda stället jag aldrig letar på är naturligtvis det stället där jag borde ha letat från början.

Krysset där skatten ligger liksom.

Högst på topplistan av bortslarvade saker ligger naturligtvis fortfarande nycklar i alla dess former.

Tätt följt av den lilla fjärrkontrollen som styr solsystemet Netflix.

Hårborsten naturligtvis, men jag har fått till en viss teknik att kamma ut det värsta med fingrarna så just hårborsten letar jag mest efter när jag behöver vara snygg.

Uppstickaren nu förtiden är läsglasögonen.

Och ja, jag letar naturligtvis på huvudet först.

Jag är väl inte dum.

Men jag är däremot en jävel på att maskera letandet och ni som tror att jag har nåt slags tvång eftersom jag sätter upp och släpper ut håret hela tiden…

Ni har fel.

Jag letar efter mina glasögon.

Leave a Reply


× 1 = nio