Två minusminuter

Jag vaknar varje natt exakt klockan 01:37.

I natt vaknade jag klockan 01:35. Jag anar att det är en livsavgörande förändring och att det är de två minuterna av saknad sömn som fortsättningsvis kommer att prägla mitt liv.

I allafall så måste de har präglat den här dagen.

I morse när jag åkte i väg för att köra Astan till ett sjukhusbesök, packade jag bilen med skräp som jag själv behövde slänga.

Skulle önska att jag kunde säga att jag planlagt det länge och väl.

Men det var naturligtvis en impuls som kom sig av att jag råkade snubbla över mina egna fötter och fick syn på skräpet. (Vilket för vakna ögon inte var svårupptäckt alls där det tronade upp till taket i hallen)

Själv har jag gått förbi det i minst två veckor.

Hur som helst, när sjukhusbesöket var över och Astan på plats hemma , fyllde jag upp bilen med Astans skräp och for i väg.

Det är nu det börjar.

När jag kommer till ställen som återvinningscentraler så tror min hjärna att jag är Fröken Sverige och att jag representerar mitt land i nån form av internationell tävling.

Då blir jag som genom ett trollslag en social och trevlig person som pratar med alla och skojar med dem utan ett uns av vare sig ironi eller sarkasm.

Vanligtvis blir jag också lite fysisk och klappar om folk vare sig de vill eller inte.

Tack och lov så hindrar en och en halv metersregeln mig från det nu.

Jag tittar också på personalens namnlappar också och kallar dem vid namn som om jag känt dem i åratal.

”Snälla Tomas, har du tid att berätta vart jag ska sortera det här gamla kedjetäcket” kan jag säga.

Som en jävla dåre.

Jag hör ju själv hur det låter.

Jag sorterade och slängde och minglade runt där på återvinningscentralen.

Så skulle jag slänga ett sönderslaget badrumsskåp i brännbart-trä containern.

Det är lite tungt men framför allt otympligt så jag vevar till för att få det över kanten.

Jag får det över kanten och ner i containern.

Jag får också min mobiltelefon över kanten och i containern.

För det har jag ju naturligtvis i handen för att jag är rädd att tappa den eftersom jag fick skäll häromdagen när jag förvarade den i linningen till ett par leggings och tappade den

Alla som någonsin tappat ner sin mobiltelefon i en brännbart-trä container vet att det inte alls är samma sak som tappa ner den i en vanlig brännbart container.

I vanligt brännbart så studsar den inte ens, för att den landar på en säck, varför det är mycket lättare att klättra över räcker och hämta den.

Har jag hört.

I brännbart-trä studsar den två gånger på ett gammalt bord och trillar sedan ned i ett hålrum ända ner till botten på containern och säger jävla skit

Eller om det var jag som skrek det.

Mobilen kanske sa klonk eller nåt.

Så jag fick snällt be personalen hjälpa mig över räcket till containern och stå kvar dom stöd ifall jag skulle trilla ner till botten själv.

Jag fick åla mig ned i nåtslags hålrum och där försöka vända mig så att jag kom att ligga på mage med huvudet ned på ungefär den platsen jag sett den försvinna.

Där låg den i allafall inte

Inte ens när någon ger mig en ficklampa ser jag den.

När jag slutligen ålat mig upp så ser jag att det samlats en liten folksamling utanför containern.

”Tänk på att hålla avstånd” sa jag då på samma kvittrande Fröken Sverige sätt.

Jag får hjälp över kanten ur containern.

En slags maskin med typ en grilltång längst fram kommer till assistans och börjar lyfta ut alla sakerna och lägga på marken.

När han plockat ut större delen av träskräpet får jag hoppa i containern igen.

Det är betydligt djupare än vad man föreställer sig så hoppa i var nog kanske lite överdriver.

Jag gled mer uppifrån .

Mot rosten på kanten.

Går väldigt stora rostfläckar att tvätta bort förresten?

Till sist hittade jag min telefon.

Till sist kom jag också upp ur containern genom att bygga en liten trappa av ett bord och nåt annat träskräp och en pall.

Och hjälp naturligtvis.

De var ju naturligtvis tvungna att dra upp mig, den jävla trappan jag byggde hade inte ens varit snygg på bild och var helt värdelös att stå på.

Jag kom ihåg att tacka.

Jag höll hårt på min värdighet de där sista minutrarna vill jag bara påpeka.

Den där värdigheten bara de har som tillbringat en god stund i en brännbart-trä-container.

Jag är övertygad om att det här var de där två minusminuternas fel.

Det hör man ju.

När jag kom tillbaka till Astan frågade hon om jag visste vart katterna var eftersom hon inte sett dem sen jag åkte.

Det var då jag fick panik på riktigt.

Leave a Reply


2 + tre =