Jag som tänkte tindra med ögonen

En av mina bättre egenskaper om jag får säga det själv, och det får jag eftersom jag har världsherravälde i den här ankdammen, är att jag sällan gör samma misstag två gånger.

I allafall exakt samma misstag.

Och eftersom jag då är drottning i mitt eget kungarike så tänker jag inte ta upp de misstagen jag gör exakt varje gång det finns möjlighet till dem.

Det finns några sånna också.

Idag är en bra dag.

Visserligen gick jag på som Fröken Sverige.

Och visserligen blev jag personlig med personalen.

Men ändå.

Jag kastade åtminstone inte mobiltelefonen i en container på återvinningscentralen.

I stället la jag den supersäkert på biltaket medans jag sorterade skräpet. Inget ramlar ju från ett stillastående biltak liksom.

När jag slängt färdigt satte jag mig i bilen för att köra hem.

Startade bilen OCH kom på att mobilen låg kvar där ut på taket.

Gick ut och hämtade den och kände mig som tjejen som har sitt shit together.

Bara för att känna hur telefonen liksom gled ur fingrarna på mig (och mitt hybris), trilla ner mellan sätet och den där mittdelen som envisas med att finnas i bilar och bekvämt lägga sig till rätta under nån jävla järnskena.

Och var helt omöjlig att få upp.

Jag försökte lösa det med att skjuta tillbaka sättet så långt som det bara gick.

Det hjälpte föga.

Det resulterade bara i ett obehagligt knakande i telefonen. Och att vinkeln bara blev ännu mer omöjlig eftersom jag blev tvungen att försöka peta in fingertopparna baklänges.

Så jag gick ur förarsätet och försökte i stället krypa in från baksätet.

Men det var helt lönlöst.

Det enda som hände var att mobilen om möjligt kilade fast sig ännu mer och att håret fastande i dragkedjan på regnkappan som låg placerad i baksätet.

Värdigt! Att försöka ställa sig upp med en fodrad grön regnkappa som hårutsmyckning…

Jag ironiserar.

Det var helt jävla ovärdigt.

I synnerhet när jag liksom hörde hur det knakade i varje upptänklig led och när jag med hjälp av bildörren reste mig från alla fyra som den Venus jag tror att jag är.

Och jag vill återkomma till… med en jävla skogsgrön regnkappa i nackhåren.

Jag åkte hem.

Tillbringade en halvtimme med att försöka peta fram telefonen med hjälp av en sticka i storlek 5 och ett omänskligt tålamod och den kraft som bara de som har en mobiltelefon fast under en järnskena besitter.

Egentligen hade jag velat prata om rosévin utspätt med Loka (för att jag klättrar ut igenom ett fönster och det kräver sinnesnärvaro och en ganska säker balans).

Jag som hade velat kvittra lite om hur fantastiskt allt är och solen skiner och allt är rosa och lite fluffigt.

Tindra lite med ögonen liksom.

Men vi kan ju lugnt enas om att det sällan blir som jag har tänkt mig.

Så fort jag fick fram telefonen tog min vanliga personlighet över och nu är jag bitter, introvert och tindrar inte ett jävla dugg.

Leave a Reply


− sex = 3