….är jag här igen.

Det ser bra ut i text.

På bankkontot ser det inte lika bra ut.

Antagligen beror det nog lika mycket på att grekernas strejk gjorde semestern avsevärt dyrare än vad det var tänkt, att sjuttonåringen blev av med sin Iphone en tidigmorgon på en bar att trettonåringens mobil gick sönder, att jag blev av med mitt visakort och slutligen på att kaffebryggaren exploderade när vi tillsist tagit oss genom Europa och hem.

Men om jag förenklar det lite, så är det datorkrascharnas fel att bankkontot ser ledset ut.

Kockhelvetet tog iallafall med oss till Antiparos och lät oss stanna i paradiset i 3 veckor.

Sen tog han hem oss.

Jag är fortfarande osäker på om jag tänker förlåta honom för det.

Förvisso menade han väl kanske väl och trodde att jag skulle uppskatta att få återse moderlandet, men han kunde väl ha frågat först kan man tycka.

Jag hade ju faktiskt precis hunnit vänja mig vid Grekiskt kaffe.

Och ciggen var billigare där.

Jag slapp städa, jobba och laga mat.

Till och med tvätten lämnades bort. Inte för att den blev riktigt ren.

Men ändå.

Hemma är livet lika ovärdigt som innan semestern och inte ens en gigantisk marängswiss med jordgubbar tar udden av att jag faktiskt är född till att lata mig.

Och att snorkla.

Och att bada i enorma grottor. I mörkret.

Och att plocka egna sjöborremiddagar. Hur vidrigt det än kan förefalla för oinsatta.

Och att ha sovmorgon varje dag och att äta frukost på ett Café fram mot 11-tiden.

Och att se ut som en vilde och traska runt i sarong utan behå hela dagarna. Och flipp-flopp sandaler.

Här i förorten han jag inte ens komma halvvägs till spårvagnen innan jag fick vända om och ta på mig kläder och behå. Trots att det var varmt ute och jag svettades.

Märkligt!