Varför kan man inte bara få pynta och gå hem?

Jag har bestämt mig för att sluta röka.

Och nej, jag har inte mött Gud eller nåt liknande mirakel som annars kunde förklara denna helomvändning.

Jag vaknade en morgon och tänkte bara ”Tja, om man skulle sluta röka kanske”.

Efter att ha begrundat detta har jag nu invigt sjuttonåringen i planerna och han har beslutat sig för att det nog är en god idé och skall således också sluta, samtidigt som mig.

Att bara sluta är otänkbart. Enkelt skall det vara. Alltså googlade jag lite och ringde upp en dam som sysslar med ”slutrökahypnos”, för att se om det kunde vara något att satsa på.

”Ja”, säger damen, ”det är jättebra att gå till botten med varför man röker”.

Jahopp, där föll det. Jag är inte intresserad av varför jag började röka och sedan så envist fortsatt med det. Jag skiter ärligt talat i det. Fullständigt.

Jag ska sluta röka, inte fundera över varför jag gör det.

Då ringer jag upp vårdcentralen för att få en läkare som kan skriva ut medicin till mig. Jag har slutat med det en gång innan och det var inte ens jobbigt. Det ska inte vara jobbigt har jag bestämt.

Då visar det sig att jag först ska träffa en sluta röka coach!

När den tanten ringer upp mig och öppnar samtalet med:

”Jag vill bara gratulera dig till ett bra beslut”

Då vill jag redan ge upp.

Jag tar bra beslut flera gånger varje dag, men inte en jävel uppmärksammar det.

Rent krasst borde jag väl hellre gratuleras för att jag inte slår ihjäl mina barn, eller kör över mina medtrafikanter istället. Det tycker jag är riktigt bra beslut. Sluta röka, hmpf!!

Jag förklarar iallafall för tanten att jag tänkt att sluta röka och likaså sonen.

”Åh, säger hon…jag har en slutarökagrupp på torsdagar ni kan vara med i. Det är jättebra att i grupp diskuttera sina erfarenheter och känslor”

Men gode Gud!  Jag ska sluta röka, inte skaffa mig ett kontaktnät eller nya vänner!

”Ja”, säger jag,” fast jag vill bara ha utskrivet zyban av en läkare ocg sedan i lugn och ro gå hem och sluta röka”.

”Nej, nej” säger tanten. ”Det går inte, man kan inte sluta sådär på egen hand”

”Jaså”, säger jag. ”Och varför inte det då?”

”Det är inte så det går till” säger tanten. ”Du måste gå på möten och få coaching”.

”Fast det är inte så att jag söker medlemsskap i anonymarökare”, muttrar jag ”Jag ska sluta röka”.

”Om du ska sluta röka måste du komma hit den 14 oktober så får vi träffas och göra upp en plan tillsammans” säger tanten och verkar lätt kränkt av bara tanken att jag min fåne inte vill ha med henne att göra.

Men jag har redan min plan klar. Jag ska sluta röka. Inte betala hennes lön eller vara med i nån statistisk uppföljning angående vikten av slutarökacoacher i stadsdelarna.

Jag vet att medicinen fungerar utan obehag. Jag vet att gruppterapi inte fungerar på mig. Jag vet att jag inte vill prova nikotinpreparat. Jag vet att jag inte är allergisk mot Zybanmedicin.

Så varför i helvete kan jag inte bara få min medicin, pynta och gå hem och sluta röka?????

Leave a Reply


9 − åtta =