Föga hjälpt av panodil

Jag kan inte minnas att jag igår tänkte:

”Hmmm… I morgon är en ledig dag…då ska jag nog passa på att åka ambulans”

Jag är istället ganska övertygad om att jag tänkte:

”I morgon ska jag bara ta det lugnt”

Jag har åkt ambulans. Igen.

För att 16-åringen plötsligt blev förlamad.

Och fick nackkrage.

Sånt tar till och med jag på allvar.

Jag fick sitta fram i ambulansen och trycka på sirenen och leka med blåljusen.

Jag hittade faktiskt på det där!

Jag fick sitta blickstilla och skåda ut över världen från ovan, ända fram till akutintaget.

Väl på akuten konstaterades det att gossebarnet fått en akut kraftig nackspärr som uppenbarligen förlamat honom ett tag.

Varför händer sånt bara min familj?

Ska fan skriva en egen sjukdomsdiagnosbok så fort jag får tid.

”Det trodde du aldrig skulle hända” ska den heta.

Gossen fick utskrivit diklofenak, paraflex och panodil och remiss till en sjukgymnast.

Mamman fick ingenting.

Inte en enda liten lugnande.

Orättvist.

Så fick mamman klä på barnet.

Efter att ha tagit på gossen hans förmultnande skor, mådde hon illa och ville kapa av sig händerna.

Märk väl, det är inte så att vare sig mamman eller gossens pappa vägrar att köpa skor åt honom.

Det är han som vägrar byta.

Och då har det ändå köpts in ett par exakt likadana…

Inte ens beskedet på apoteket, att gossen nu knaprat piller för över 2000 kr och därför är innehavare av ett frikort gjorde mamman mer avslappnad eller mindre illamående.

Eller mindre villig att stympa sig.

Dock stal hon blixtsnabbt ett par panodil och svalde snabbt, utan vätska och låtsades att det var gamla hederliga sobril.

Det hjälpte föga skall påpekas.

20120926-111007.jpg

20120926-111018.jpg

Leave a Reply


− två = 5